Herbert och Sigrid Hermansson


Herbert Hermansson

(22 nov 1917, står felskrivet i kyrkoböckerna

där det står angivet den 29 nov  - 31 oktober 2013 ) 

gift den 23 maj 1953 med

Sigrid Svensson 

(15 sept 1927 - ) från Norrebo.


Deras barn är

Karin (23 juli 1955 - )

Arnold (27 juli 1959 - )

Per-Åke (10 juli 1966 - )


Herbert och Sigrid bodde i hennes föräldrahem i Norrebo från giftermålet, fram till dess de flyttade till Kvarnabo 1958.


Herbert arbetade som metallarbetare på Bröderna Liljas Metallvarufabrik hos svågern Thure Lilja (gift med Mildris) och drev gården på morgnar, kvällar och lördagar som ”månskensjordbruk". Söndagen, vilodagen, helgades i Kvarnabo.


Sigrid var hemmafru när barnen var små och bakade ostkakor och sålde till dem som hade kalas. Sen arbetade hon som vårdbiträde/undersköterska på ålderdomshemmet Bäckgården. Ibland ryckte hon in som kokerska och lagade maten till hela Bäckgården.


Till 1973 fanns det fortfarande mjölkkor kvar på gården, men när mjölkhämtningen förändrades från kruka till tank, så blev det omöjligt att behålla dem. I stället blev det amkor och ungdjur.


Boningshuset, byggt 1909, renoverat 1957 – 58, 1964 – 65, av Herbert Hermansson.

1917

Pappa föddes 22 november men i kyrkboken står fel


I familjen har vi alltid firat pappa den 22 november.

För oss var det självklart att på hans gravsten skriva den 22 november och inte den 29 november som i allla officiella papper. Det lär förbrylla släktforskare i framtiden.


Pappa trodde själv att det var någon slarvig präst eller kyrkoskrivare som skrivit fel och glömt svängen så en tvåa blivit en nia.

Ny ladugård byggs

1976-77 bygger Herbert ny ladugård i anslutning till boningshuset. (Klicka för artikel).


- Ritningen fanns bara i mitt huvud, men det Blev ungefär som jag hade tänkt mig, berättade Herbert.


Först högg han skog 7 – 8 år innan bygget, sågade till virke och lät det torka. Det sågades delvis i Gnosjö och delvis i Hillerstorp för att det skulle få rätt längder.


Sen murade han grunden 1976, och året därpå tog han ledigt från fabriken och byggde. Det enda han var tvungen att ta hjälp till var elinstallationerna för att de skulle bli godkända. Han konstruerade också en sinnrik anordning för att korna skulle bli lösa fort om ladugården skulle börja brinna. Bara han drog en sprint så lossnade alla kornas bindslen och de lättare skulle kunna ta sig ut.


1981 rev Herbert den gamla ladugården som byggts redan 1855. Det gamla svinhuset rustades dock upp en aning och står kvar.


När den gamla ladugården revs så togs en gammal dörr tillvara som Herbert visste var den låg, nämligen på rännet. Den var gammal med skotthål och har sin egen historia efter ett anfall av rövare på gårdens invånare.


ca 1981 – 82 fanns det amkor på gården.

ladugård

Ladugården stod klar 1978. Senare byggdes växthus på gaveln och där odlades vindruvor.

Ett gästfritt hem


Jag växte upp i ett gästfritt hem där det var självklart att alla som kom förbi skulle få kaffe med dopp.


Otaliga är bjudningarna genom åren. Inte minst släktkalasen. Oftast dukades fram i köket och då gick äldst och damerna först, följda av herrarna och sist barnen. Vi satt sen i "storarummet".


Det var självklart med fest ofta och gärna.


Även gästrummet är använt mycket. Här har många bott. Självklart även amerikanska släkten genom åren. Läs mer.

Herberts bilintresse


Farfar Herman var en av de första i Gnosjö som hade bil. Han köpte en Ford. Vi vet inte om det var en A eller en T-Ford. Pappa berättar hur han fick sitta bredvid sin pappa och köra bil redan i 12-13 årsåldern. Det var ju inte så många bilar på vägarna...


Han tog körkort så fort han fyllde 18. Svågern Thure följde med och sen körde pappa till uppkörningen och körde hem. Året var 1935.


Herbert hade en Harley Davidson motorycykel på 1940-talet.

När han träffade mamma Sigrid 1948 så byggde han själv en sidovagn till henne, som de åkte i.

Så småningom bytte han den mot en Skoda Cabriolet.


Den byttes mot en Citroën.

När jag gick på lågstadiet så tyckte jag det var pinsamt att han kom i den gamla bilen. Nu skulle jag gärna velat ha den. Den stod i många år som skrotbil hemma i skogen, men såldes sen till någon som var intresserad av gamla bilar. Då var den svårt upprostad. Vi hade lekt i den länge då.


Pappa var intresserad av "udda" bilmärken. 

Så efter Citroënen kom en Skoda Combi. Den var så ovanlig så jag såg bara en till sån under alla år vi hade den. När vi var på semester i Dalarna 1963? så vet jag att det kom en likadan, fast vit, vår var ljusgul. Så där stod vi i en vägkorsning och de båda bilarna tutade på varandra när de möttes - just för att de var så ovanliga.


Efter Skodan kom en grön Triumph.

Efter Triumph kom en vinröd Peugout. Det var den som fanns när jag tog körkort 1973,


Pappa var duktig på att meka.

Han reparerade mycket själv. Ett exempel på hans klurighet är att han till Skodan också svetsade ihop en liten minisoffa av rör och klädde med skumgummi och tyg. Den var bekväm. Detta var långt före bilbältenas tid. Att den var bekväm vet jag för att Arnold och jag satt obältade i den i kofferten och åkte baklänges. Vi hade fin utsikt genom bakrutan. Då kunde både farmor och mormor följa med och sitta i baksätet, när vi satt i kofferten.

Och säkerhetsbälte fanns bara i framsätet och var ett enkelt. Inte ens i närheten av ett trepunktsbälte.


Jag minns också att barnbilstolarna var mycket smidiga. Den var som en liten "korg" där Arnold sattes i, hade ratt och två hål för fötterna. Sen var det som två lite större krokar som hängdes över ryggstödet i baksätet. Där hade Arnold bra utsikt och kunde leka bil medan vi åkte.