Annie växte upp i Marieholmsbruk

Annies släkt

med rötterna i Hånger


Familjen i Marieholmsbruk och Bredaryd

Anders Ljungströms släkt i Hånger

Dog som soldat

Fromma "Lilla Inget"

Vidösterns segaste malmupptagare

Riksdagmannen och talmannen Karl Magnusson

Den gudsfruktiga änkan i Hånger

Annie Ljungström Sveningsson

föddes i Marieholm i Gnosjö kommun, Mo härad, den 10 september 1883 som äldsta barnet. 


Hennes föräldrar var

ANDERS Johan Jonasson Ljungström
F. 9 dec 1852 soldattorpet Bäckanäs, Hånger

D. 5 feb 1933 Klockaregården, Bredaryd i en ålder av 80 år.


När familjen flyttat från Hånger 1866 arbetar han som dräng på olika torp i Kärda.


Gifter sig 2 juni 1883 med

Emma Salomonsdotter

F. 3 nov 1854 Runnegård, Bredaryd
D. 9 juli 1932 Klockaregård, Bredaryd


De flyttar till Marieholmsbruk och Anders blir rättare på Marieholms Bruks gård. Byter namn till Ljungström.


Hela familjen flyttar till Bredaryd den 15 mars 1898. Anders Johan Ljungström är här skriven som ägare till 1/8-dels mantal Bredaryd Klockaregård.

De fick fem barn.


Mormorsmor Annie född 1883 var äldst - läs mer.


Albertina GERTRUD Axelina Ljungström Andersson

F. 17 mars 1887, Marieholmsbruk.

D. 22 december 1962, Bredryd.


Hon kallades ”Gertrud på Knorren” eftersom hon gifte sig 31 maj 1913 i Bredaryd med


Karl Amandus Andersson

som bodde på Knorren, Bredaryd.

F. 20 juli 1885 i Kållerstad, 

D. 25 mars 1957 i Bredaryd.


De fick ett barn.

Holger Valfrid Evald Karlsson

F. 27 augusti 1913 i Bredaryd


BERTA Alida Viktoria Ljungström Fransson

F. 10 april 1889 i Marieholmsbruk

D. 18 juni 1977 i Bredaryd


Hon gifte sig den 7 november 1914 i Bredaryd med

FRITZ Rudolf Fransson

F. 24 januari 1890 i Bredaryd

D. 18 maj 1964 i Bredaryd


”Berta och Fritz i Gössbo Bredaryd”

De fick fem barn.


Tvillingarna som dog strax efter födseln

Anders Leonard Fransson

F. 1 januari 1915 Bredaryd

D. 2 januari 1915


Tore Evald Fransson

F. 1 januari 1915 Bredaryd

D. 28 januari 1915


Thor Evald Fransson Forsebrand

F. 27 november 1915 Bredaryd

D. 4 januari 2004 Jönköpings Kristine


Jonas VALDEMAR Fransson

kallades Valle

Han var sotare.

F. 5 november 1918

Hans som hette Agne Sparrenhed och arbetade på Sveriges Radio. När han började på TV så fick jag hans jobb 1979 som lokalredaktör på Sveriges Radio Jönköping i Värnamo.


Roland Gerhard Fransson

F. 24 september 1927 Bredaryd


Carl Hendel Walfrid Ljungström

F. 3 november 1891 Marieholmsbruk

D. 2 november 1911 Bredaryd Klockaregård

Dog dagen innan han skulle fylla 20 år av hjärtfel.


ELNA Svea Fredrika Ljungström Magnusson

F. 17 september 1898 Klockaregård, Bredaryd

D. 31 oktober 1969 Annedal Göteborg

Kokerska.


Gift med målaren

Johan ERNST Magnusson

F. 4 juli 1898 Flahult, Reftele

D. 15 januari 1987 Annedal Göteborg


Barn

Britt Elna Lilian Magnusson

F. 23 januari 1934 Annedal Göteborg

Anders och Emma Ljungström med döttrarna Annie, Gertrud och Berta 1891.

Systrarna Ljungström.

Från vänster: Gertrud, Annie, Elna, Berta

I det här huset föddes Annie och växte upp. Det är inte familjen Ljungström på bilden utan familjen Björn, som bodde där senare. Huset kallades senare i folkmun för Björnahuset. Ett av barnen på bilden är Sonja Björn som sen gifte sig med Anders bror Sven Lagerströms barnbarn, Lennart Lagerström i Skarköp. 

Anders Ljungström.

Förstorad bild från ett gruppfoto på brukets arbetare från 1890-talet. Han sitter i främsta raden längst till höger.

Att det verkligen är han bekräftas av den handskrivna lapp där författaren Harry Sjöman har namngett alla han mindes från sin uppväxt i Marieholmsbruk.

Klicka på bilden så ser du den i större format.

Senare bild på Björnavillan som låg mellan dammen och bruket. Bruket syns i bakgrunden.


Huset eldades upp under kontrollerade former 1967.

Vi var med på Anders begravning.

Jag minns att Runa var liten (2,5 år) och ville sjunga hela tiden.

Hon stod på en stol och sjöng en dum visa som inte passade så pappa slängde sig fram och plockade ner henne.

Sigrid

Jag minns Anders väl. Han hade vitt skägg. Ofta satt Lllie i hans knä.

De bodde ju i röda huset bredvid mormor och morfar.

Sigrid


Anders och Emmas hus i Bredaryd. bild från 2013.

Släktträdet


Fyll gärna på med namn och andra uppgifter.

Tar tacksamt emot

fler foton ur släktens album i e-posten.


Om August, Annie och deras 16 barn kan du läsa HÄR


Augusts anfäder hittar du HÄR


Om Bröderna Sveningssons Mekaniska Verkstad kan du läsa HÄR


Rätta väldigt gärna om något är fel

till


karin@kvarnabo.eu

KLICKA

bilderna

så blir de större.

Lennart Lagerström i Skarköp är halvkusin/syssling med Sigrids mamma Hillevi.

Foto från Skarköp 16 april 2018.

Lennart har gjort en omfattande släktforskning som han har delat med sig av till mig.

Sonja och Lennart Lagerström, 16 april 2018.

Bröderna Gunnar, Edvard, Gustav, Oskar Lagerström.

Kusiner till Annie Ljungström Sveningsson.

Anders Ljungströms släktträd

Bröderna döps om av patron

Det berättas att när de två bröderna Jonasson, Anders och Sven, flyttar till Marieholm för att börja på bruket, så får de inte längre heta Jonasson utan patron ger dem nya efternamn.

Vi kan inte ha två som heter Jonasson. Du får heta Ljungström och du får heta Lagerström, sa patron. Och så blev det.

berättat av Lennart Lagerström,

Skarköp, barnbarn till Sven. 

Sven Jonasson Lagerström

Uppdaterad senast 20210509


Har du fler uppgifter?

Kontakt: karin@kvarnabo.eu

Måns

Föddes 1690

Dog 1758  Lilla Ohset, Hånger

Olof Månsson

F. 8 juni 1726 Lilla Ohset, Hånger

D. 27 maj 1795 Hånger


gifte sig med 

Ingierd Ericsdotter

F. 11 maj 1725 Hånger

D. 4 dec 1797 Hånger


Deras barn

Christin Olofsdotter

F. 29 mars 1755 Hånger

D. ?


Erik Olofsson


Ingrid?

Erik Olofsson

F. 12 nov 1757 Hånger

D. 21 april 1841 Hånger


torparen Erik på torpet Tranebo, som på 1800-talet bytte namn till Ljungstorp, gifte sig med 

soldatänkan

Maria Jönsdotter

Föddes 7 okt 1757

Dog 21 sept 1852


som i första giftet med Jon Lejon fick dottern Ingrid som var känd under namnet "Lilla Inget".


Erik och Maria fick sonen

Magnus Eriksson


Magnus Eriksson

F. 22 maj 1791 Tranebo, Hånger

D. 23 nov 1864 som inhysehjon i Tranebo, Hånger.


Vigdes 21 dec 1822 i Hånger med 


Brita-Stina Jonasdotter

F. 20 maj 1801 Dörarp

D. 23 nov 1864 som inhyses i Ljungstorp under Hånger Djuragård.


De fick 11 barn under 23 år. Två av dem dog som som små.


Christina Magnusdotter

1823-1910

gifte sig med

Johannes Johansson Gyllensten, de levde i Hånger.


Jonas Magnusson

1825 – 1909


Erik Magnusson

1828-1895


Lars Magnusson

1831-1888, levde i Hånger


Johan Magnusson

1833-1892


Sven Magnusson

1836-1838


Maja Cathrina Magnusdotter

1839-1915

gifte sig med

Johannes Pettersson, levde i Hånger.


Sven Magnusson

1841-1843


Sven Magnusson

1844-?

Gifte sig med

Eva Maria Johannesdotter

från Vittaryd,

utvandrade till USA 1883.


Eva Kristina 

1846-1914

gifte sig med

Carl Magnus Svensson Lilja, levde i Hånger.


Johanna Magnusdotter

1847-1876


Namn som dyker upp i släktleden bland alla sonnamn är t ex

Tyr, Gyllensten, Sandberg, Ljungberg, Lilja.

Jonas Magnusson
F. 3 nov 1825 Tranebo/Ljungstorp Hånger

D. 10 nov 1909
Stora Udden, Herrestad, Kärda


Vigdes 22 sept 1852 med 


Märtha Andersdotter

F. 12 juli 1818 Vallerstad Storegård, Kärda
D. 9 sept 1906 Stora Udden, Herrestad, Kärda


De flyttar till Stenshyltan, Kärda 17 okt 1866.
De får fyra barn.


Anders Johan Jonasson Ljungström

SVEN Magnus Jonasson Lagerström

F. 20 juli 1854 Bäckanäs, Hånger

D. 18 sept 1931 Skarköp, Åsenhöga

Tråddragare på Marieholms Bruk


Gift med

Karolina Kristina Engvall

(1847-1915)

De fick sju barn.

Johanna Fredrika Jonasdotter

F. 12 nov 1857 Bäckanäs Hånger

D. 15 dec 1950 Vällersten Lillegård, Fällan, Värnamo


Vigdes 13 juni 1868 med

Sven Johan Pettersson Byarum

De fick 12 barn.


FREDRIK Vilhelm Jonasson

F. 20 juli 1859 Bäckanäs, Hånger
D. 15 nov 1939 Herrestad, Kärda


Var gift två gånger. Först med
Johanna Niklasdotter

F. 15 december 1858 Kulltorp,

D. 9 juni 1912 Forsheda

De får tre barn.

och som änkling gifter han sig

21 december 1916 

med hushållerskan

Alma Kristina Svärd

F. 21 sepember 1868 Kulltorp
D. 27 april 1949 Kraftverket Kärda

Arbete pågår

om bl a Annies mamma Emma

Mer kommer

Tranebo, Ljungstorp

Arrendegård under Toftaholm

Dog 2 mil från torpet i Hånger efter ryska kriget

- kom hem som död


Om Maria Jönsdotter skriver Karl Magnusson i boken "Så var det den tiden" (1945) sidan 190. Maria var Karls farfarsmor. Dvs min mormor Hillevis morfars farfars mor.

Marias förste man Jon Leijon var indelt soldat och kallades ut i Gustav den IIIs ryska krig. Han kom hem till torpet Lilla Ohs, men som död. Han avled nämligen i fältsjukan två mil från hemmet. 

Under mannens bortovaro i kriget, staten övade då ingen omvårdnad om beredkapsfolket, hade alla kreaturen måst säljas. hon lyckades skaffa sig en kalv och när denna nått ålder bar den första året en kvigkalv och året därpå tvenne kvigkalvar. Därmed var på några få år torpets kreatursbehov fyllt. 


En utförlig leevernesbeskrivning under rubriken "Maria, den gudfruktiga enkan i Småland", fanns på sin tid införd i en religiös tidskrift benämnd Duvorösten, som utkom någon tid efter mitten av förra seklet. 


Maria dog vid nittiofyra års ålder efter att ha levt ett liv fyllt av fullt av möda och försakelse men också fullt av levande tro och hopp.

Karl Magnusson


Se Marias berättelse  från dödsbädden ur tidningen Dufvorösten  längst ner på denna sidan.

Karl Magnusson

Jon Leijon blev antagen som soldat år 1785 för Hånger Rote No 40

och tjänstgjorde i Östbo kompani, Jönköpings regemente (infanteri).

Torpnumret var JR-00-0866.

Där kan bl a läsas att han var 168 cm lång, gift och smålänning. Född 1757, antogs som soldat 8 dec 1785 och fick avsked 1789 efter 4 tjänsteår.

I generalmönstringsrullan 1788 noteras att han är 31 år och har 2 och ½dels tjänsteår.

I generalmönstringsrullan 1789 noteras att han är kommenderad på örlogsflottan och mönstrade 8 jan 1789.

Vid generalmönstrignen 4 oktober 1789 är i stället Sven Falk soldat på roten.


Ur Centrala Soldatregistret

Aktnummer: JR-00-0866-1785


Klicka för större bilder.

Fromma "Lilla Inget" - Jon och Marias dotter


Om Maria Jönsdotter och Jon Lejons dotter Ingrid skriver Karl Magnusson i boken "Så var det den tiden" (1945) sidan 190. Ingrid var halvsyster till mormor Hillevis morfars farfar.

Ingrid, teckning efter gammalt fotografi, ur boken "Så var den tiden" sidan 89.

En annan för sin fromhet mycket känd kvinna i Hånger var "lilla Inget" (lilla ingrid), så kallad emedan hon varit ovalnigt liten till växten. 

Hennes fromhet var stor och universell. bl a berättas att hon på vägen från sitt hem, också i lilla Ohs, alltid brukade böja knä invid en stor sten och bedja för sig själv, för hem, anförvanter, för grananr och för alla.

Karl Magnusson

Hembygdsföreningen i Hånger vårdar stenen där "Lilla Inget" knäböjde. Den har märkts ut och gräset runt den vårdas.

Vidösterns segaste malmupptagare var torparen Erik Magnusson i Hånger


Erik Magnusson på Erikslund, mormor Hillevis morfar Anders farbror,

var känd som den främste att ta upp sjömalm ur Vidöstern

för leverans till Åminne Bruk.


Han son Karl Magnusson skriver i sin bok om sin far.

Erik i Erikslund, teckning efter gammalt fotografi, ur boken "Så var den tiden" sidan 88.

När en grannes intriger tvingade Erik att lämna det lilla bondejordbruk han hade på arrende, och som han efter flera års möda började få i gott skick, stod valet mellan deni utsikt ställda "fribiljetten" till amerika eller att försökasig som torpare. Kärleken till hembygden och den allra närmaste torvan måtte ha varit mycket stor , ty icke blott Amerikabiljetten utan även ett anbud på torp i en grannsocken avböjdes och i stället beslöt han sig för att nygrunda ett sådant under Toftaholm, f. ö. på samma gårdsmarker som han lämnade.


Den då odlade åkerlyckan på platsen utgjorde blott ett halvt tunnland, i övrigt var marken sådan, att barnens härdade fötter ej utan skador stodo ut med att där vandra barfota. Att nyodla den svåra och steniga marken, nybygga erforderliga hus samt sörja för en stor barnskara var under sådana omständigheter ett konsstycke som, som nu knappast går att förklara. Men det var seg tåga i mannen.


Han var liten och mager med hängande axlar, men uthålligare än de flesta, även i mycket krävande arbete. Tiden delades mellan odlings- och röjningsarbete på torpet, varvid såväl hustrun som barnen, fingo hjälpa till, och arbete vid det då i socknen pågående kyrkobygget. Det var ej ovanligt få se hustrun och ett par av barnen biträda vid stenbrytningen, de kunde hjälpa till att hänga på "valen" (=hävstången) medan far tog nytt tag under stenen.


Men det var ej nog med att bryta stenar, de skulle också fraktas bort. Dragare funnos ej, ej heller pengar till att lega körhjälp, därför fratades också stenarna bort med en för ändamålet skärskilt kosntruerad stenkärra. Det var ansenliga stenrösen, som på detta sätt brötos och staplades upp.


Efter år av möda hade Erik kommit så långt, att torpet födde två kor. Dock med svårighet, ty den nya jorden var ej klöverbärande, och ympjord kände man på den tiden ej till. Värst var det, när korna samtidigt voro i sin. Då var det verkligt svårt, ty det var icke tal om att kunna köpa mjölk, och de hårt skummade mjölkskvättar, som barmhärtiga grannar med fyllande av den tidens krav på samhällshjälp skänkte, voro varken så talrika eller regelbundna, att de täckte bristen.


Men det oaktat rådde i hemmet icke något egentligt armod. Erik var, trots sin relativt klena kroppsbyggnad den segaste "malmtagaren" på sin tid. Detta arbete, så som det utfördes på isen eller sommartiden på en flotte, var i hög grad ansträngande, och flera av socknens kraftigaste karlar gingo i längden bet. Men Erik stod ut både sommar och vinter.


Redan vid fyratiden på måndagsmorgonen vandrade han i väg till den den mer än tre fjärdingsväg vort belägna arbetsplatsen å Vidöstern. Veckan över bodde han i en susters hem närmare sjön. Redan före kl. 5 på morgonen gick man sommartiden till arbetet och slutade ej förrän vid åttatiden. Arbetet skedde på ackord, och det räknades som en god dagsförtjäsnt om 1:75 kr till 2kr. kunde utvinnas. Det blev emellertid långt ifrån regeln alla dagar, många dagar åtgingo till letning efter malm, flyttning av pråmen m m, för vilken ingen ersättning lämnades. Men pengarna voro den tiden dryga.


Sedan hans maka, som sällsynt troget stått honom bi, avlidit, tynade Erik hastigt av. Ett försök att fortsätta arbetet med malmupptagningen måste han uppgiva. Ett år senare bäddades även han ner i mullen.

De hörde till de s. k. "gamla läsarna". Jag ahr runt om i vårt land kommit i beröring med skifande former av svenskt fromhetsliv, dock aldrig med något så sunt och äkta som detta. Väl må i detta omdöme lligga något av barnets partiska inställning, ty Erik var min far, en det är riktigt.

Karl Magnusson

KARL Hilding Magnusson

f 15 december 1877 i Hånger

d 24 februari 1961 i Skövde


Han gifte sig 17 november 1905 i Limhamn, Skåne med

ANNA Paulina Brulin.

De fick nio barn.


Riksdagsmannen Karl blev 84 år men aldrig pensionär’ skrevs i en dödsruna.


Karl engagerade sig tidigt i politiken kommunalt, i landstinget och 1914 valdes han in i riksdagens 2a kammare för högerpartiet som han verkade för i 34 år. Han var 2e vice talman 1940 – 1948. Han var bl a ledamot av lagutskottet, ordförande i statsrevisionen, ledamot i 1930 års försvarskommission samt olika nämnder.


Efternamnet blev ju alltid ‘son’ respektive ‘dotir’ dotter, så Karl skulle alltså som sin bror Manfred rätteligen ha hetat Ericsson. Men då det fanns flera Karl Ericsson på skolan där han gick stannade han för namnet Magnusson då Magnus var hans fars andra namn.


Pojkarna var mycket begåvade. Karl lärde sig själv läsa vid 5 års ålder. Han uppmärksammades i skolan så han fick hjälp att läsa vidare. Som 15-åring lämnade han hemmet/föräldrarna vilka han aldrig återsåg. Han hade inte pengar nog att resa hem till begravningarna.


Han gick Dalarnas folkhögskola (Fornby) och svenska trädgårdsskolan. 


Han funderade också på att kalla sig Bruse efter torpet Brusås där han levt en del år i barndomen.

Efter värnplikten for han till Tyskland för att gå i trädgårdslära. Där slet han ont. Då han var undernärd fick han kämpa med lite andningssvårigheter efteråt i hela livet. Åter i Sverige fick han anställning som trädgårdsmästare i Örebro och Enköping där han träffade Anna. 


Genom tips och hjälp av trädgårdsmästare Lundin kunde paret 1907 köpa ett stycke mark i Skövde där planskolan Convallaria startades. En syster i Amerika lånade dem pengar så de kunde bygga en stuga på ett rum och kök. Planen var att odla liljekonvaljer, drivsyrener mm. Det tog flera slitsamma år innan plantskolan var lönsam.


Under tiden började barnaskaran öka i antal för att till slut bli nio stycken. På 30-talet flyttade familjen och företaget till Billingens sluttningar där Kvarnbacken byggdes.


Dottern Britta: "Far hade stor ansvarskänsla vilket bl a tog sig uttryck i att han på plantskolan Convallaria bekymrade sig för plantskolans arbetare. Han ville skapa arbete för dem över vintern så de kunde livnära sig och familjerna. Han ordnade bostäder för dem. Han hade årslånga förhandlingar med bl a hälsomyndigheterna då han ville installera wc i deras hus. Husen hade förut varit små bondgårdar och alltså hörde ladugårdar till dem. De anställda kunde ha ko, svin, höns och flera hade gäss. Hästar fanns och alltså gödselbrunn. Men wc fick ej installeras pga smittorisken!"


Hans stora intressen var böcker/biblar, hembygdsvård och fiske. Han hade vid slutet av sin levnad Sveriges största bibelsamling. Detta som en följd av hans och Annas djupa religiositet.


Dottern Britta säger om sin far: "En mera energisk smålänning är svår att finna.

Om vi hoppar över tiden i de nämnda böckerna och går till den tid han gjorde sin värnplikt i Stockholm – han hade 10 öre om dagen. Den slanten sparade han. Han gick hellre med papper i skorna för att slippa halvsula dem. I stället köpte han latinlexikon och tog lektioner i tyska."


Källa: Ancestry och hans bok "Så var det den tiden".

Familjen Karl och Anna Magnusson

Intressanta uppgifter om Karl Magnusson

och livet i Hånger

finns i hans böcker.


"Så var det på den tiden" om sin uppväxt livet i Hånger socken.


Och boken "Vid spade och riksdagspulpet" om hans politiska liv där han bland mycket annat satt i riksdagens försvarskommission tillsammans med bl a Per Albin Hansson och Bramstorp. Han skvallrar ohejdat om om sina riksdagskollegor.

Om Maria Jönsdotter (1757-1853) som blev 95 år gammal.


Ur "Dufworösten Christlig barntidning" 1851, nr 5.

En samtida artikel om Marias liv där hon berättar från sin sjukdomsbädd om sitt liv.

"Maria, den gudfruktiga enkan i Småland.

Inom Hånger Socken i Småland lefwer ännu en gammal gudfruktig enka, hwilken nu ingått i sitt 95 år. Maria är hennes namn, och lik Lazari syster, har hon allt ifrån sin ungdom utwalt den "bästa delen."


- Från socknekyrkan leder en stening gångstig, 1/5:dels mil, till ett enstaka torp, beläget wid foten af en bergsklippa, på stranden af en större insjö, rikt bekransad af höga grenar och bokskogar. I denna låga, men lugna stuga, har hon bott under en tid af nära 70 år.


Ofta besöker församlingens Lärare detta undangömda, wackra hem, och det icke endast för att njuta af den herrliga natur, som der utbreder sig för blicken, utan fast mer för att med sitt andeliga öga få skåda in i den af Gud rikt benådade och med Christi blod helgade qwinnans friduppfyllda själ, och af henne lära huru saligt det är att wara Jesu egendom.


Hon älskar högt sin dyre Frälsare, och lefwer af hans nådes fullhet dag från dag. Sista gången Läraren besökte henne, hade hon låtit kalla honom, för att på
sjukbädden af honom få emottaga Herrans hel. Nattward. Wid detta tillfälle fröjdade hon i andanom, under tack och lof till Gud, som med sin makt bibe-
hållit henne i tron. Såsom ett gladt barn jublade hon af helig fröjd, wid åtankan på att snart, såsom hon sielf sade: "få hemlof ur skolan."


På Lärarens begäran berättade hon ett och annat lärorikt drag ur sin långa, på glada och sorfliga erfarenheter så rika lefnad. 


"Jag är född, sade hon, af fattiga, men fromma föräldrar, inom Hånger församling. Emedan mina själskrafter hastigt utwecklade sig, lärde mina föräldrar
mig tidigt att läsa, men ännu tidigare att bedja. 
När min mor en gång klagade för far, att fattigdomen war så stor, att wi knappast hade något att äta, swarade han: "Mor, det står skrifwet i Guds Ord:
"Sörj intet; wi äro wäl fattige, men wi skola få mycket godt, om wi frukte Gud, fly
synden och göre det godt är."


Deßa ord, fortior hon, "slaga blef" i (genomblixtrade) mitt fyraåriga hjerta, och hafwa sedan aldrig gått derur. Ni kan tro, att jag haft nytta af de orden under hela mitt lif; ehuru jag icke wißte hwar de funnos beskrifna, förrän jag wid 50 års ålder till min stora glädje återfann dem i Tob. 4: 23.


Emedan fattigdomen, såsom nyß nämndes, war så stor, måste jag "träla mig ut i werlden", för att sjelf förtjena mitt bröd. Jag antog tjenst såsom barnflicka, och under den tid jag war i fremmande hus, ljödo ofta genom min själ de orden: "Du får mycket godt, om du fruktar Gud och flyr synden."


Wid beredelsen till min första nattwardsgång lärde jag att känna Herren Jesus såsom min Frälsare; jag fick smaka och se huru ljuflig Herren är för en fattig syndare. Men ack! werldens ondska och förförelse är stor. Jag indrogs i deß
hwirfwel och war nära att förgås. Men Herren min Gud uträckte sin hand till mig, och jag blef räddad.


- Först "smubbade" han mig, sedan tröstade och helade han mig.


- Jag blef tidigt gift och bodde under de första åren af mitt äktenskap i ett
litet dagswerkstorp under R-f.


- Kriget utbröt och min man blef soldat, och tågade, dagen efter sin inmönstring, i fiendeland. Der stod jag nu ensam med mina tre små barn, men hade, lofwad ware herran, nödtorftig bergning både för dem och för mig.
Men detta warade icke länge. Wår husbonde hade en förwaltare, hwilken bar ett Cains-sinne emot mig och mina små. Denne inwecklade mig i en swår proceß, emedan min man warit nog oförsigtig att icke medtaga wittnen, då han i laga tid upsade sig till afflyttning från det torp, wi innehade.

Förwaltaren förnekade att uppsägningen skett i laga tid, och instämde mig arma, wärnlösa qwinna till häratsrätten och anklagade mig för i olaga tid skedd flyttning. Han dref denna rättegång ända derhän, att alla mina kreatur, trenne kor och några får samt hela mitt lilla lößörebo, allt blef mig fråntaget och genom
länsmannen på utmätningsauktion försåldt.


Jag wißte wäl, att denna olycka icke drabbade mig utan min himmelske Faders tillstädelse; men detta oaktadt war smärtan swår och swåraste derföre, att jag djupt kände huru wälbehöflig en sådan aga war för mig.


Min belägenhet war emellertid ganska bekymmersam, enär min man war borta och jag med mina fyra små barn - det yngsta, som ännu war dibarn, föddes efter min mans bortgående - war utblottad på allt och blottställd för både hunger och
nakenhet.


Men jag fick erfara hwad Konung David säger:
"Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde min själ" (Ps. 94: 19); ty under denna bedröfwelsens tid fann jag mycken styrka och tröst genom Guds Ord och bönen.

Gud halp mig wäl igenom, och det på följande underbara sätt:


Wid samma tid, som nyßnämde motgång träffade mig, afled min grannqwinna och lemnade eftre sig ett litet spädt dibarn, hward fader således råkade i stor förlägenhet huru han skulle få en paßande wård och skötsel för detta sitt arma,
moderlösa barn. Jag erbjöd mig att uppamma detsamma.

Fadren mottog med glädje detta anbud, och lofwade att gifwa mig åtta skillingar i weckan, hwarmed jag war ganska nöjd. Så ammade jag det lilla kära barnet i 28 weckor och erhöll derföre 28 daler; för deßa penningar köpte jag 2:ne små kor, den ena för 13 och den andra för 15 daler (de woro den tiden som nu).


En af mina grannar lemnade mig en ko till lottning (Det är ett bruk bland allmogen på denna ort, att en förmögen lemnar till en fattig en ko, en get eller får, som denne förbinder sig att underhålla och wårda, och erhåller i lön därför den årliga afkastningen af kreaturet.


- Detta talaß, att taga kreatur till lottning.) Wåren derpå lemnade deßa tre kor hwar sin kalf. Deßa uppföddes. Diu hade således Gud på ett år gifwit mig nära nog dubbelt så många kreatur, som dem jag hade förlorat.


Äntligen slutades kriget, och jag ej mindre än mina barn emotsågo med stor fröjd min mans återkomst. Han återkom; men icke lefwande, utan död.


Han hade under hemtåget sjuknat och afled på 2:ne mils afstånd från wårt hem.
Förlusten war stor och sorgen bitter; men det lugnade mig stundom något, att herren i sin nåd icke lät honom hastigt, utan tid till besinning, bortryckas af en fiendes hand under stridens hwimmel. Herren förunnade honom några sjukdomsdagar, under hwilka han hade tillfälle att befinna hwad hans ewiga frid
tillhörde. Under denna sorgens och bedröfwelsens tid uthärdade jag många förfärliga anfäktningar, och det i synnerhet under nattens mörka stunder; men så war ock herrean, min Gud, mig nära med sin hielp.


Det torp, jag bebodde, war ett soldattorp, der jag och mina barn funno ett herberge, sedan orättwisan fråntagit oß allt hwad wi egde. Men nu war tiden
inne att jag åter sulle öfwergifwa min bostad. Då styrde herren, som leder menniskors hjertan såsom wattenbäckar, det så för mig, att jag med min fyra
barn fick flytta till det torp, der jag nu bor, och som då beboddes af densamme, som efter förloppet af twänne enklingsår blef min andra man.


I honom gaf Gud mig en make, som af allt hjerta wille tjena herran. Gud ställde det så för mig, att samma wår som jag skulle flytta från soldattorpet, fick jag med mina barn här icke blott en liten treflig boning, utan ännu mera, en kär, med mig lifsinnad Gud-älskande man, och barnen en god och kärleksfull fader.


Wi hafwa i ömsesidig kärlek här lefwat tillsammans i 51 år. Wi förstodo hwarandra så wäl.
När jag war ledsen och bekymrad, sade han: Will du, Maria, så skall jag sjunga en psalm för dig - ty han hade en rätt wacker röst - och då blef jag alltid wederqwickt och uppmuntrad.


Sjelf hade han ett lätt och jemnt lynne, war glad, förnöjd och wid ett godt mod, ehuru han äfwen hade sina strider, dock icke så swåra som jag; ty han hade icke så ondt af swåra "grundningar" (tankar).
Sedan jag nu, hwad min yttre ställning beträffar, kommit i lugn och ro, mente jag, att jag äfwen skulle blifwa fri från anfäktningar och inre oro; men
annat fick jag erfara. Den "loje" (lede) djefwulen skällde på mig som en arg hund, hwaröfwer jag ej sällan förskräcktes. Men det kom mig en gång i sin-
net, att gårdshunden icke skäller på husfolket, utan på fremmande. Denna tanke styrkte och lugnade mig mycket. Ty, emedan jag wille tillhöra min Frälsare
och wara hans egen, så förstod jag, att afgrundshunden just derföre skällde på mig. Derefter gaf jag icke mera akt på hans rytande, men nu förskapade
han sig till en ljusens engel och började föreställa mig huru stor Christen jag war i jemförelse med mina grannar, af hwilka de flesta beklagligwis lefde i synd
och säkerhet. Ack! hwar det både dag och natt plågade mig. Utifrån eller rättare nedanifrån hörde jag den lede fiendens falska, tjufande röst; men inom mig
ljöd denna röst:

Hwarthän skall jag nu fly
Ur syndens djupa dy
Belagd med brister många,
Hwar skall jag trösten fånga?
Ty hela werlden wida,
O Jesu, rik af nåd!
Uppå Ditt bud och råd
Min sorsna själ framträder
Och af Din nåd sig gläder.
Ditt blod mitt samwet renar
Och mig med Dig förenar.
(Bf. 176,v.1,2)


Omsider fick jag nåd till att drifwa den gamle bedragaren baklänges ut genom dörren. Mig tycktes att han en gång talade till mig med hög röst, såsom till Eva wid kunskapens träd, berömmande min gudhfruktan, mina gerningar, mitt bedjande och läsande.
Det war då jag fick emot honom med deßa orden i gamla Psalmboken, under No 266:

Christum jag på bygger,
Derför blir jag trygger
Och från synden fri!
Satan jag ej fasar,
huru han ock rasar.
Jesus står mig bi.

Och se, Jesus stod mig bi och satan måste wika undan för den Starkare; men jag har ofta erfarit, att han kommer igen och söker efter torra platser i mitt hjerta, och han wet att begagna alla möjliga medel att förbrylla mig, ja till och med inwerkade på mina små barn, för att reta mig arma menniska till synd; men min Jesus har alltid stått mig bi, annars hade han längesedan uppfwulgit mig lefwande.

Jag hade min kära Bibel, der jag alltid fann säkra wapen emot hans anfall.


Så har min långa lefnadstid framskridit, under omwerling af ljus och mörker, strid och frid i själen, likasom dag och natt omwerla för mitt lekamliga öga.

Dock, prisad ware min Jesus!

Solskensstunderna hafwa warit flera än de mulna och äfwen bakom molnen gömmer sig solen och sjelfwa natten har sina stjernor. Pris ware gud! huru
skulle jag eljest kunnat uthärda och blifwa beståndande i tron? Jesus har ofta laggt mig som Johannes intill sitt bröst, och ni kan ej tro, huru ömt och kärleksfullt han har behandlat mig. Stundom har han mitt i natten wäckt till bön och åkallan, tacksägelse och lof. Han wet nog, att barnslighet och ömtålighet åtfölja ålderdomen, derföre har han en långan tid hållit mig fredad för den lede fienden och lekt med mig, såsom en fader med sitt barn.


Nu ligger jag på mitt 95:te år och har hwar dag Söndag i min själ. Jesus är min Sabbatsåro och jag får umgås med honom såsom bruden i höga Wisan.

Lofwadt ware Herrans namn!"


Källa: Dufworösten: christlig barntidning, Stockholm, 1851 Nr. 5