Johanna Johannesdotter vid 75 års ålder 1924.

En klocka med bara timvisare.

Ingen minut- eller sekundvisare.

Johannas klocka har inget ekonomiskt värde. Det vet vi för den är värderad. Men den har ett känslomässigt värde som inte kan beskrivas.

För Johanns klocka med bara en visare, en timvisare, har ärvts genom släktleden och berättar en historia.

Klockan berättar en historia

Vi är tacksamma att pappa också tyckte den hade en historia som var värd att bevaras. Och skrev en lapp. Föremålets historia är värdet.

”Denna klocka har tillhört min mormorsmor Johanna Johanesdotter, Förekull-Älmås, som ligger mellan Sonakull och Kalset. Hon levde mellan 1849-1930.

(Se Kulltorpsboken 2, sidan 269 + 298.)

Klockan är från ca 1750.”

Konsullur från 1700-talet

Och pappas noteringar stämmer när vi kollar med en expert på klockor.

Experten säger att det är ett s k konsullur - en klocka med enbart timvisare och lod.

Ett s.k. konsollur från 1700-talet som inte har något fodral utan hänger från den väggmonterade konsollen.

Dessa urverk har sitt ursprung i tidsskarven mellan golvur och väggur.

De har förekommit i ganska stor utsträckning i både Sverige och övriga Norden.

Inget pengavärde

"Tyvärr är värdet på dessa ur inte särskilt högt, i alla fall inte om man försöker sälja det," svarar experten.

Sidhänvisningen till Kulltorpsboken, ja det är där det skrivs om de torp där klockan har hängt på väggen.

Klara Nilsson (född Svensson) föddes den 14 maj 1865 på torpet Förekull under Elmås i Kulltorp. Hon dog den 23 juni 1951.

1887 gifte hon sig med Johannes Nilsson, född den 20 oktober 1862 på torpet Högsbo i Kulltorp. Han dog den 11 november 1934 i Töllstorp, Gnosjö. De ligger begravda på gamla delen av Gnosjö kyrkogård.

Klara och Johannes hade tre barn. Emil Poste, Fehmi (Eufemia) Nevrén och Rut Svensson.

Johannes och Klara bor till en början på Berget i Gnosjö, tillsammans med hans mor och mormor. Deras son Emil föds på Berget.

Flyttar till Marås

Den 20 juni 1890 flyttar de till Jerdstorp under Marås. Torpet ägs av Per-Malkolm Samuelsson, måg hos Johan Andersson i Käringagärde. Johan Andersson kallades allmänt "Lommen".

Förste lantbrevbäraren

i socknen

Johannes Nilsson var Gnosjös förste lantbrevbärare 1896-1906

"Nilsson arbetade på den tiden som penningpungmakare, som de i dagligt tal kallades på den tiden, de som arbetade i penningbörsfabrik. Han var anställd hos fabrikör P.M. Samuelsson i Marås, samt bodde på lägenheten Gärdestorp därstädes tills han inköpte en hemmansdel i Käringagärde samt fortsatte med brevbärningen till år 1906, således jämt 10 år."

Citat ur "Gnosjö i gången tid" Malkolm Johansson

Familjen Post blev Poste

Familjen fick därefter sen i folkmun alltid heta "Post". Klara Post, Femi Post, Rut Post osv. Emil tog sig sedan efternamnet Poste.

Flyttar till Käringagärde

Den 30 juni 1899 flyttar de till Käringagärde och arrenderar gården till 1905 då de köper den av av Nils Emil Hedberg. (En annan av Johan Anderssons mågar.) Köpesumman var 2000 kr.

De äger gården i 15 år.

Säljer gården

1920 köper dottern Ruth och hennes man Herman Svensson  gården för 4700 kr.

Klara och Johannes bor kvar i Käringagärde några år till.

Bygger hus i Töllstorp

I slutet av 1920-talet bygger Klara och Johannes en villa Solliden i Töllstorp, Gnosjö.

Vid arvskiftet efter Herman så övertogs gården i Käringagärde av sonen Rune och hans hustru Britta-Stina Hermansson.

Metallduksvävare

Johannes och Klara, hade vid sidan om jordbruket, extraarbete som metallduksvävare. Detta var hemarbete åt sikttillverkare, främst då åt M. Johansson i Söderby.

Klara lär ha varit en skicklig väverska, hon vävde duk av den finaste tråden. Detta höll hon på med långt in i ålderdomen.

Klara Nilsson när hon väver metallduk i hemmet vid sin siktduksvävstol. Metallduksväveri är en del av Gnosjö industrihistoria.

Hon finns också med "lite kort" i prins Wilhelms film "Smålänningar".

Den vävstol som är på bilden ska finnas i Gnosjö hembygdsförenings samlingar. Den är skänkt dit av Ethel Pettersen, Emil Postes dotter,  pappas kusin. Klara var hennes farmor.

Vävde i metall hemma

Klara vävde hemma åt Malkolm Johanssons fabrik i Söderby.

Malkolm Johansson är en lokal kändis. Han skrev bl a böcker om bygdens historia. Malkolm var initiativtagare till mycket av hembygdsrörelsen i Gnosjö. Hans son Valle Johansson var ordförande i hembygdsföreningen under många år. Malkolms storebror August var också tråddragare i Kvarnabo.

Det är svårt att bestämma året på bilden, eftersom Klara vävde både i Käringagärde och Töllstorp.

Utställd på museum

Bilden som finns i Länsmuseets samlingar var under många år en STOR bild i utställningarna där.

Jag minns när pappa visade mig den vid ett besök på länsmuseet. Han berättade med stolthet att det var hans mormor på bilden. Bilden var rejäl, en vepa från golv till tak i naturlig storlek.

Det var åt Malkolm Johanssons i Söderby som Clara hade hemarbete som metallduksvävare. Det vävdes även metallduk på fabriken i Söderby.

Foto: Malkolm Johansson, 1906.

När han gifte sig första gången så var det med Ida, syster till Malkolm Baureus i Bårebo.

Baureus var gift med  Clara, en syster till farfars mor Inga Johannesdotter från Kulltorp.