Hemsidan uppdateras när jag ids och lusten finns där. Det kommer mer....
Rekommenderar läsning i dator.
Alla sidor är ännu inte anpassade för mobilvy.
Friveckolördag i Värnamo
Värnamo Marknadsstaden
Saligheten och Värnamo marknad
Fäaträdan - kreatursmarknaden, pappa m fl berättar
Fullt i fyllecellen
Kärleksparet Per och Kersti
Jerusalems skomakare besöker Värnamo
Visor ur Svenskt visarkiv om marknaden
Uppdaterad senast 20211101
Har du fler uppgifter?
Kontakt: karin@kvarnabo.eu
Berättelser om Värnamo marknad
Vykort med bild från kreatursmarknaden i Värnamo.
Saligheten och Värnamo marknad
”Den som inte har besökt Värnamo marknad blir aldrig salig”.
Det är ett av många uttryck om Värnamo marknad.
Då är det den stora marknaden vid Friveckolördag som man tänkte på i första hand.
Inte minst den betydande kreatursmarknaden.
T o m den evigt vandrande Jerusalems skomakare ska ha besökt Värnamo marknad enligt folktron.
Friveckolördag är känd som den stora marknaden sen urminnestid.
Redan på järnåldern så tror man att Finnvedingarna samlades till denna marknad och offrade till asagudarna.
Det hölls ting samtidigt och köpenskapen frodades.
Värnamo marknad var känd vida omkring genom århundradena och i en gammal fransk geografibok går det att läsa .
”De tre förnämsta städerna i konungariket Sverige är Stockholm, Göteborg och Värnamo marknad”.
Främst var det tjänstefolket om såg fram emot friveckan och Värnamo marknad på friveckolördag.
Det var ju då som drängarna och pigorna kunde byta husbondsfolk. Det var fardag då tjänstefolkets pick och pack kördes till nästa ställe där de hade tagit tjänst.
Det var en lagstadgad ledig vecka.
Många åkte hem till sina föräldrar men en del var kvar där de tjänat fram till fardagen.
Att bli anställd kallades att bli städslad. Och då handlade det om ett år och det gick inte att bryta oavsett arbetsförhållanden.
Om någon stack från sin tjänst så kom landsfiskalen och det blev böter. Oavsett hur illa där var.
Det var inte alltid så lätt att vara dräng förr i tiden.
Olle Landin berättade i Radio Jönköping 1981, när han var 77 år.
Vykort från Fäaträdan, Värnamo Marknad, i mitten av 1920-talet.
Foto: Ida Lundberg.
Kreatursmarknaden på Fäaträdan
Något som alltid har kopplats till Värnamo marknad och friveckolördag är kreatursmarknaden på Fäaträdan som låg uppe vid Jönköpingsvägen. Historierna är många om denna kreatursmarknad. Då kom bönder och kreaturshandlare och ledde sina djur långväga ifrån.
Det kom uppköpare allt ifrån Norrland till Skåne, men också från utlandet. Så gott rykte hade oxarna, hästarna och korna som bytte ägare på Fäaträdan.
Många djur gick på export till Danmark och England.
Oxadrifterna gick också t ex till Stockholm och det var då långa tåg av det 100-tal oxar som drevs utmed landsvägen över 40 mil till Stockholm innan det fanns järnväg byggd.
Förre kreaturshandlaren John Olsson i Hillerstorp var fyllda 96 när han berättade i radio 1981. Han kallades för Olle i Hillerstorp och började handla med kreatur redan 1907.
Det var skojerier och jävulskap ibland. Det slogs inte så mycket. Jag fick väl en lusing nån gång och delade ut nån själv också, men det var inte så farligt,
Vi lurade varann ibland också. Men då bet vi ihop och lurades tillbaks en annan gång.
John Olsson
"Olle i Hillerstorp" berättar 1981
Min farfar Herman Svensson (1881 - 1952) i Kvarnabo, Gnosjö,
var också kreaturshandlare.
Min far Herbert Hermansson (1917 - 2013) fick följa med på marknad redan som pojke.
Många gånger var jag med.
Jag fick stå och hålla en ko för det betydde att den var till salu.
Var den bunden så var den såld.
Jag var inte betrodd med att göra affär, men fick berätta vad kon kostade om någon frågade.
Affärerna slöts av hans far Herman.
Herbert kom ihåg ett särskilt marknadsbesök när han var sju år 1925.
Min farfar Sven och jag ledde en kviga till marknaden.
Farfar ledde och jag gick efter och körde på. Det tog ju hela dagen.
Jag kommer särskilt ihåg den färden ner till Värnamo för det hade nödlandat en flygmaskin vid Kävsjö som vi var och tittade på också. Det var ju en stor sensation på den tiden.
Sen kom vi ju ner till Värnamo på eftermiddagen.
Då låg vi uppe i Västhorja på en loge över natt och sen var vi nere på marknadsplatsen tidigt på morgonen.
Far Herman åkte efter med häst och vagn. Han hade två hästar ned.
Far lyckades sälja både kvigan och ena hästen.
Så hem lade vi tvebetsskacklet under vagnen och körde med en häst hem. Så hemfärden gick lite lindrigare.
Herbert mindes väl myllret av folk och kreatur.
Det började tidigt. Redan vid fem-tiden på morgonen.
Sen strömmade det till allt eftersom.
Där var ju uppköpare som skulle köpa 25 - 30 djur som skulle lastas på järnvägen och de måste ju komma iväg tidigt.
Så de hade köpt färdigt framåt tio – elva på förmiddagen och lastat in i en järnvägsvagn som skulle norröver eller söderöver.
Det var mest bönder som var där.
Men även andra som ”ledighetskommitten” i stan.
Där var ju marknadsstånd också. Såna som sålde remtyg och sadlar. Och karamellkäringarna var populära stånd.
Mindes pappa Herbert när jag bad honom berätta 1981.
Slagsmål och karuseller
Värnamo marknad var alltså inte bara kreatur.
Olle Landin kom ihåg hur livat det var redan kvällen före, på marknadsafton. Dåtidens nöjespappor slog upp sina tält och karuseller vid Enehagen.
Slagsmål och styrketävlingar hände där.
Men mitt starkaste marknadsminne är västgöten som kom varje år med sin jättestora oxe.
Det var den största oxe som jag har sett. Den var nog mellan 16 och 18 kvarter.
Den var köpt på Värnamo marknad och västgöten tyckte hans oxe skulle få åka tillbaks dit en gång om året.
Men främst var det nog för att bonden skulle få några dagar ledigt. Det tog fyra dagar enkel resa med oxen.
Olle Landin.
Oxar mättes i kvarter. En kvarter = ¼ aln, en aln = 60 cm
Ett oxmått, en kedja, användes för att mäta bringan på en oxe, måttet togs oftast strax bakom frambenen.
En fullgod oxe skulle mäta över 200 cm, så oxen som Olle Landin såg var alltså gigantisk. Cirka 240 – 270 cm över bringan.
Farfar Herman med häst och ko.
Hästbilden är äldre.
Kobilden är den sista bild som togs på farfar innan han dog 1952. Då hade han bil och åkte inte längre med häst och vagn till marknaden.
Sägnen om när Jerusalems skomakare
besöker Värnamo Marknad
Alla kommer förr eller senare till Värnamo marknad sägs det.
En mer okänd besökare, Jerusalems skomakare,
har enligt folktron,
varit en av alla dem som besökt Värnamo marknad.
Den vandrande juden Ahasverus.
Tolkad av Gustav Doré.
Folklivsforskaren Bengt af Klintberg berättar att sägnen om Jerusalems skomakare (Ahasverus) uppstod i ett tyskt skillingtryck 1602. I Sverige berättas den mest i Småland.
Den handlar om en man som var med när Jesus skulle korsfästas. Han vägrade Jesus att vila vid sitt hus. Hans straff blev att han skulle vandra från land till land genom århundradena.
Besökte Värnamo Marknad
Det berättas från början av 1800-talet om den vandrande skomakaren att han kom till Värnamo marknad.
Det sägs att några människor sett en främmande man som var klädd i kamelskinn och tigermössa med långt skägg och uråldrigt utseende.
Han höll en straffpredikan som riktade sig mot sjungandet av oanständiga visor och dryckenskap.
Bjöds på snus
Han slutade med att berätta att han var Jerusalems skomakare som vandrat genom så många länder. Den som skrev ned detta hävdade att han bjudit Jerusalems skomakare på en pris snus på Värnamo marknad.
Bengt af Klintberg konstaterar att detta är en av få kristna legender.
Växte mossa på honom
Om man fick se en man som var så gammal så det växte mossa på honom och hade ett knippe skoläster dinglandes på ryggen så var det Jerusalems skomakare.
Många som levde på 1800-talet har berättat om hur de satt och tittade på luffare och andra som drog förbi för att se om de såg någon som stämde på den här beskrivningen.
Skillingtryck och visor
Det finns skillingtryck om hur Jerusalems skomakare
besöker Värnamo marknad. Det finns ett flertal andra visor i Svenskt visarkiv om marknaden.
Fyra av de åtta verserna i en av visorna, ”På Värnamo marknad”, ger oss marknadsstämning och en bild av hur där var.
” På Vernamo marknad jag en gång har varit,
det glömmer jag aldrig i hela min tid,
fast vid kring Sveriges rike jag farit;
ett virrvarr det var, att man häpna´ därvid.
Man trätte med bönder, man trängdes bland kretter,
ett vrålande var der bland oxar och kor;
och det fanns båd´ kalvar och tuppar och getter;
att handeln gick lifligt, helt säkert jag tror.
Och fåren de bräkte och hästarna gnägga´
Ett väsen där var att jag glömmer det ej!
Man bytte och sålde, man prata och egga:
”Per! Ska du nu köpa min oxe, så säg?
Och västgötaknallar där funnos i massa
och språka det kunde de, så det förslog.
På allt sätt man sökte klå böndernas kassa
med ”krams” och med ”grannlåt” dem till sig man drog.
Berättat först
i Radio Jönköping
I samband med Friveckolördag 24 oktober 1981 så gjordes ett radioprogram om Friveckolördag av Anders Borg och mig.
Det var med bland andra
värnamobon Olle Landin,
polisen Nils Lantz,
kreaturshandlaren John Olsson "Olle i Hillerstorp",
min far Herbert Hermansson
och folklivsforskaren Bengt af Klintberg,
samt med material ur olika arkiv.
Bland annat gamla okända visor om marknaden som sjöngs in av
Rolf Zimmergren ur Svenskt Visarkiv och som spelades in på radions uppdrag.
Pappa berättade om marknaderna förr när han fick följa med sin far och farfar som var kreaturshandlare.
Det här är utdrag från det radioprogrammet och vad som berättas om Värnamo marknad på 1920- och 1930-talet.
Per och Kersti
Säger någon Värnamo marknad så är det många som direkt tänker på Per och Kersti eftersom Carl Snoilskys dikt om fästeparet förr var obligatorisk läsning i folkskolan.
De har funnits i verkligheten och var småländske nykterhetskämpen Peter Wieselgrens farmors föräldrar. De hette egentligen Åke Nilsson från Röshult och Kerstin Torstensdotter från Sjöbacken, Vislanda.
Åke kom från byn Hönetorp, Vislanda församling och föddes 1702, döpt 1/1 1703. Kerstin föddes 1703, och döptes 11/1 1703, och hon kom från byn Sjöbacken som också ligger i Vislanda församling.
Sjöbacken är grannby med Röshult där de sedan bosatte sig.
Åke var salpetersjudare. Kerstin dog 10/3 1774, och Åke den 25/12 1774, båda av ålder.
Deras dotter Hillegärd Åkesdotter blev sedan farmor till Peter Wieselgren.
Peter Wieselgren på äldre dagar med Nordstjärneordens kommendörstecken och kraschan.
Född 1 oktober 1800
Vislanda församling, Sverige
Död 10 oktober 1877 (77 år)
Peter (Per) Wieselgren (ursprungligen Jonasson) var en svensk präst, nykterhetsförkämpe, litteratur-,
kultur- och personhistoriker.
Namnet Peter sägs ha uppkommit sedan prosten Peter Hyltenius hört fel, egentligen skulle han ha döpts till Pehr. Det senare namnet var också det han helst använde.
Vid tio års ålder hade han läst igenom hela bibeln. Han skrev vid den här tiden också en predikan samt diktade ett litet häfte med psalmer.
År 1819 gick Wieselgren igenom en andlig sinnesförändring, och efter en tids oro och sorg över det som han kände syndigt, bad han Gud om ljus och frid.
Några likasinnade kamrater anslöt sig, och de bildade därmed en liten förening. Den 24 april 1819 skrev alla under en överenskommelse, där det bland annat stod: "Även avsäga vi oss, ehuru var för sig och utan att betunga andras samvete, allt bruk av spirituösa drycker, som ej gagna hälsan och som kunna genom vanan bliva fördärvliga".
Denna förening, som troligen var den första nykterhetsföreningen i Sverige, bestod endast av sex skolelever, senare tio. Sina möten hade de klockan 5 på morgonen, då dom bäst fick vara i fred för sina hånande kamrater.
År 1820 skrevs Wieselgren in som student vid Lunds universitet, och redan samma höst tog han sin första examen och promoverades efter tre års intensiva studier till filosofie magister.
Följande år blev han docent i litteraturhistoria, och därefter inom kort extra ordinarie professor i estetik.
Under åren 1823—28 vistades han i Stockholm, där han fick många vänner. Han blev 1828 extra ordinarie vice bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Lund och befordrades 1830 till vice bibliotekarie.
Wieselgren prästvigdes 1833 och blev samma år kyrkoherde i Västerstads församling i Skåne, där han tillträdde 1834 och blev prost samma år.
Han grundade där Västerstads nykterhetsförening, som när den verkat ett år, höll en fest, då 100 bönder avlade nykterhetslöfte. Efter tre år var medlemsantalet uppe i 1 600, och då hade 200 bönder slutat upp med att bränna brännvin.
När Wieselgren efter 15 år flyttade från Västerstad för att tillträda befattningen som kyrkoherde i Helsingborg, sa man om honom, att "han mottagit församlingen vanvårdad som en vildmark, men lämnade den som en väl skött örtagård".
Wieselgren gifte sig den 14 mars 1833 på Mariannetorp i Gudmuntorp med Matilda Catharina Rosenquist (1816–1894), dotter till inspektorn på Löberöd, Magnus Rosenquist och prästdottern Hedvig Maria, född Gullander.
Under 1800-talets första decennier ökade till följd av husbehovsbränningen spritkonsumtionen kraftigt i Sverige. Enligt en spridd men tvivelaktig uppgift skulle den 1829 ha uppgått till 45 liter per invånare och år – att jämföra med cirka fem liter, år 1990.
Sveriges första nykterhetsförening bildas i Rydaholm
Redan i slutet av 1820-talet hade prosten Carl Emanuel Bexell bildat Sveriges första nykterhetsförening i Smålands Rydaholm och därefter flera ytterligare. Wieselgren och Bexell kom senare att samarbeta för utbredande av nykterhetssaken.
Också ångfartygskonstruktören Samuel Owen startade – efter engelskt mönster – en nykterhetsförening, och i samband med tusenårsfirandet av Ansgars missionsresa till Sverige bildades en rad nykterhetsföreningar år 1832. Rörelsen utvecklades i två grenar – en absolutistisk och en måttlighetsivrande.
Peter Wieselgren var ingen absolutist, även om han har tolkats så. I stadgarna för en förening skrev han att ledamöterna fick måttligt bruka jästa drycker[.
I samband med invigningen av Västra stambanan 4–5 november 1862 i Göteborg, ville Karl XV en gång skåla med honom, men inte ens då ville han hälla vin i sin bägare. När kungen anmärkte, "Glaset är ju tomt", svarade Wieselgren, "Ja, ers majestät, men hjärtat är fullt".
Han blev 1847 kyrkoherde i Helsingborg och utnämndes till domprost i Göteborg den 31 mars 1857.
Wieselgrensplatsen i Göteborg och Wieselgrensskolan i Helsingborg är uppkallade efter honom.
Familj
Hans föräldrar var jordbrukaren ("dannemannen") Jonas Jonsson i Tubbamåla (1765–1849) och Elin, född Ingemarsdotter (1779–1841, av Wieselska släkten), vars mor Märta (1745–1792) tillhörde Spånhussläkten. Denna släkt Wieselgren kommer från Erengislegården (Gunnarås) i Västra Torsås socken i Kronobergs län där stamfadern Måns Olufsson levde under 1600-talet.
Peter Wieselgren blev far till
Hedvig Eleonora (1834–1837
publicisten Harald Wieselgren (1835-1906)
politikern Sigfrid Nathanael (1837–1839)
Hedvig (1839–1863)
Emma (1841–1886)
Linnea (1843–1858)
Ida (1846–1871
Gerda (1848-1857)
prosten Magnus Wieselgren (1852–1933).
Peter Wieselgren
På Värnamo marknad.
Vid Värnamo på marknaden
En aftonstund det var,
Då Per och Kersti bytte ring
Som troget fästepar.
Se’n skildes de att taga tjänst,
Enhvar med mod och hopp.
»Om sex år ses vi här igen» --
Så hade de gjort opp.
Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Fastän hans tjänst var sträng,
Så slapp han att gå ut som knekt --
Man tar ej prästens dräng;
Och Kersti hos befallningsmans
Fick sköta plog och harf.
Som blifvit kvinnfolksgöra nu
I Carols tidehvarf.
I sina träskor gingo de
Den tunga mödans stråt
Och rörde aldrig af sin lön
En enda kronans plåt.
»Om sex år», så det hette jämt,
»Då blir det annat slag,
Då ha vi sparat samman nog
Att bygga hjonelag.»
Och tiden skred med snäckans fjät
Evinnerligen lång,
På många månader ibland
De tu knappt mötts en gång.
För dans och lek var ingen böjd
I dessa sorgens år,
Men efter väntans mulna tid
Vardt sjätte gången vår.
Af ljuflig oro brunno då
Båd’ ungersven och mö,
Från alla hagar kom en doft,
Det glittrade på sjö.
Utaf ett vårregn tvagen nyss
Den späda grönskan log,
Och göken gol för fästefolk
Långt hän i dunkel skog.
Den arma svenska jorden nu
Sig gjorde riktigt grann
Och sken som utur tårar upp
Till lust för fattigman
Och strödde glada färgers prål
Längs hvarje dikes-vall,
Liksom i vintras aldrig smällt
Ett skott vid Fredrikshall.
Vid Värnamo på marknaden
De möte stämt, de två.
Bland magra stutar var ej svårt
Hvarann att hitta på;
Med rörelse och köpenskap
Det jämmerligt gått ned,
Fastän det sports att herrarne
Snart skulle göra fred.
Men prästgårds-Per han hade mynt
Och var så morsk och käck,
Och slantar hade Kersti ock
Uti sin kjortelsäck.
Med ögon strålande af fröjd
De satt sig i en vrå
Och klingade med pengarne
Och hviskade som så:
»Nu vännen lilla» -- sade Per --
Ȁr jag min egen karl
Och kan ta upp ur ödesmål
Det torpet efter far.
Med nitti daler fick jag ut
Min lön i kyrkherrgåln --»
»Och jag har sexti», Kersti sad’,
»Då står man sig i Småln.»
»Men hör du Per» -- från Kerstis drag
Här leendet försvann --
»Den sortens pengar, som vi fått,
Jag aldrig lika kan.
De kallas nödmynt, säger folk,
Och det är visst och sant
Det kostat nöd att skrapa hop
Den styfvern slant för slant.
»Men det är bara koppar, Per --
Med Görtzens gudar på
Och namn, som ingen kristen själ
Kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarne
Blott bure kungens bild --
Tänk Per, om smulan, som vi ha,
Rakt skulle gå förspilld!»
»En stolla är du, Kersti lill’!
Mig klockarn bättre lärt:
Det är den höga kronans mynt
Och guld och silfver värdt;
Och denne krigsman, som du ser,
Med lejonet bredvid,
Så flink och färdig, är kung Karl
Just som han drog i strid.
»Nog är det rätta pengar du,
Det har ej någon nöd!
Ej kronan tar med svek och list
Från fattigman hans bröd.
Kom nu, så gå vi gladeligt
Att köpa till vårt bo
Båd’ slef och gryta, tösen min,
Och först och sist en ko.»
I marknadsbråket vandrade
De tu med muntert mod
Och tittade och prutade
På allt från bod till bod.
Då skar igenom folkets sorl
En röst af välkändt ljud ...
Hos Per och Kersti klack det till --
Här kommo onda bud.
I rock af blanka knappar prydd,
Med ämbets-näsa röd
Och stämma barsk, klef länsman fram
Och allmän tystnad bjöd.
Han öppnade ett tryckt plakat,
Och hastigt rundt omkring
Slöt sig med häpna anletsdrag
En stum åhörar-ring.
Det var med alldenstund, ithy
Och mer af samma sort
Ett kungligt bref, där meningen
Så kunde fattas kort,
Att kopparbiten, som i går
För daler gått och gällt,
Numera gällde ingenting --
Och så var det beställdt.
Så gruflig dom i förstone
Ej Kersti fullt förstod:
»I nåder slöts ju skrifvelsen,
Och Drottningen är god!»
Men Per, som stod där blek, begrep
Omsider denna nåd:
»Ack nej, du Kersti, stackars tös,
Här finns ej någon råd.» --
Vid Värnamo på marknaden
Det var en aftonstund,
Där vandrade ett fästepar
Med sorg i hjärtegrund.
Med bittert löje Per såg fly
Sin fagra lyckodröm,
Och bakom randig förklädssnibb
Flöt Kerstis tåreström.
De satte sig bland blommorna
På daggig åker-ren,
Bak fjärran skogar dunkelblå
Sjönk kvällens rosensken.
Emellan tallar steg en rök
Ifrån ett litet hem --
Ack, hoppet om en egen härd
Var slocknadt ut för dem!
Det suckade så tungt i norr --
Det var en sorgegök,
Och djupare i förklät’s famn
Då Kerstis hufvud dök.
Så månget bröst i Sverges land
Hans dubbelsuck förstod:
Den ena tonen sade sorg,
Den andra tålamod.
Den starke Per han lindade
Om hennes lif sin arm,
Och veka ord sig bröto fram
Ur svallet af hans harm.
Så mild som månen öfver sjön,
Kom trösten till hans brud:
»Och finns för oss ej lag och rätt,
Så finns dock Herren Gud!
»Vi ha ju hälsan, hurtigt mod
Och raska armar tu
Och börja bara om igen,
Det är ej värre, du.
Vi ta oss tjänst, så får det bli,
Tills gladt en annan vår
Vi sätta bo och köpa kon,
Som ej vardt köpt i år.»
Han talte många andra ord
Af kraft och bergfast hopp,
Och Kersti mellan tårarne
Såg ur sitt förklä’ opp
Och frågade med ögat ljust
Af kärlek och af tro:
»Så råkas vi om sex år då
På nytt vid Värnamo?»
Carl Snoilsky
Fullt i fyllecellen
En som inte heller hade det så lätt, i varje fall inte i debuten, var förste poliskonstapel Nils Lantz som kom som ung polis till Värnamo precis lagom till friveckolördag 1933.
När Nils Lantz som 76-åring berättade i radio 1981 så kom han mycket väl ihåg sin första tjänstgöring på marknaden.
Vi poliser gick ju alltid mitt i gatan för det var ett svart myller av folk på gångbanorna.
Vi gick också på körbanorna för trafiken var ju inte hård.
Mest var det ju hästskjutsar och de fick man ju hålla undan för. Huvudsaken var att man syntes.
Värnamoborna var inget större problem, men det var tre fyrahundra AK-arbetare där som byggde Vrigstadsvägen. De bryggde sitt brännvin själva och det blev bråk dem sinsemellan.
Min första friveckolördag tog vi 17 fyllerister på stan på trekvart och dessutom tog vi tre ficktjuvar och vi hade alla 20 nere i finkan.
Ficktjuvarna fick sitta under bevakning på en soffa i vaktrummet.
Vi hade sju fyllerister i en cell och fem i de båda andra. Oss var det inte synd om, men det var synd om dem som skulle ligga därinne, men framförallt var det synd om städerskan som skulle ta hand om detta morgonen efter. För det var inte många svinhus som ser ut värre än det gjorde.
Vi rensade inte stan på fyllerister.
Vi tog inte en procent.
Vi tog bara de som hängde på staketen.
De som låg i vägen för trafiken.
De andra kunde vi inte bry oss om. Det fanns ingen möjlighet i världen.
Det var nog fyra-femhundra som var likadana. Det här var ett extremfall för då skulle alla ner till stan.
Många kanske inte smakade sprit på hela året utom då och då tålde de ingenting.
Många var utarbetade och tålde ingen sprit.
Då 1933 blev det trångt när de haffade 17 fyllerister på trekvart på Friveckolördag.
Då låg polisstationen på Storgatan 65 så det var en bra bit att dra fylleristerna från marknaden i andra änden av stan med handkraft.
Det fanns ingen bil att lasta in dem i. Om polisen nu hade velat det. Det var ju inte så säkert med tanke på städningen efteråt.
Polisstationen flyttades sen till Thure Sällbergsgatan 9b och blev bostadshus.
Det var jobbigt att dra dem genom hela stan från t ex Jönköpingsvägen.
De hängde som slöske på staketen.
Böter blev det också. En enkel fylla kostade 15 kr.
Blev de utsläppta greps de ofta igen några timmar senare.
Rekordet var en som blev gripen tre gånger samma dag. Men han fick rabatt och behövde bara betala för en fylla.
Läs mer om
Per och Kersti på Flanaden (staty)
Konstnären KG Bejemark