Vidösterns segaste malmupptagare 

var torparen Erik Magnusson i Hånger

Erik Magnusson på Erikslund, mormor Hillevis morfar Anders farbror,  var känd som den främste att ta upp sjömalm ur Vidöstern för leverans till Åminne Bruk.

Han son Karl Magnusson skriver i sin bok om sin far.

Maria Jönsdotter (1757-1853) som blev 95 år gammal, är min mormors morfars farfars mor.

En samtida artikel om Marias liv finns där hon berättar från sin sjukdomsbädd om sitt liv.

Ur "Dufworösten Christlig barntidning" 1851, nr 5.

"Maria, den gudfruktiga enkan i Småland.

Inom Hånger Socken i Småland lefwer ännu en gammal gudfruktig enka, hwilken nu ingått i sitt 95 år. Maria är hennes namn, och lik Lazari syster, har hon allt ifrån sin ungdom utwalt den "bästa delen."

- Från socknekyrkan leder en stening gångstig, 1/5:dels mil, till ett enstaka torp, beläget wid foten af en bergsklippa, på stranden af en större insjö, rikt bekransad af höga grenar och bokskogar. I denna låga, men lugna stuga, har hon bott under en tid af nära 70 år.

Ofta besöker församlingens Lärare detta undangömda, wackra hem, och det icke endast för att njuta af den herrliga natur, som der utbreder sig för blicken, utan fast mer för att med sitt andeliga öga få skåda in i den af Gud rikt benådade och med Christi blod helgade qwinnans friduppfyllda själ, och af henne lära huru saligt det är att wara Jesu egendom.

Hon älskar högt sin dyre Frälsare, och lefwer af hans nådes fullhet dag från dag. Sista gången Läraren besökte henne, hade hon låtit kalla honom, för att på
sjukbädden af honom få emottaga Herrans hel. Nattward. Wid detta tillfälle fröjdade hon i andanom, under tack och lof till Gud, som med sin makt bibe-
hållit henne i tron. Såsom ett gladt barn jublade hon af helig fröjd, wid åtankan på att snart, såsom hon sielf sade: "få hemlof ur skolan."

På Lärarens begäran berättade hon ett och annat lärorikt drag ur sin långa, på glada och sorfliga erfarenheter så rika lefnad. 

"Jag är född, sade hon, af fattiga, men fromma föräldrar, inom Hånger församling. Emedan mina själskrafter hastigt utwecklade sig, lärde mina föräldrar
mig tidigt att läsa, men ännu tidigare att bedja. 
När min mor en gång klagade för far, att fattigdomen war så stor, att wi knappast hade något att äta, swarade han: "Mor, det står skrifwet i Guds Ord:
"Sörj intet; wi äro wäl fattige, men wi skola få mycket godt, om wi frukte Gud, fly
synden och göre det godt är."

Deßa ord, fortior hon, "slaga blef" i (genomblixtrade) mitt fyraåriga hjerta, och hafwa sedan aldrig gått derur. Ni kan tro, att jag haft nytta af de orden under hela mitt lif; ehuru jag icke wißte hwar de funnos beskrifna, förrän jag wid 50 års ålder till min stora glädje återfann dem i Tob. 4: 23.

Emedan fattigdomen, såsom nyß nämndes, war så stor, måste jag "träla mig ut i werlden", för att sjelf förtjena mitt bröd. Jag antog tjenst såsom barnflicka, och under den tid jag war i fremmande hus, ljödo ofta genom min själ de orden: "Du får mycket godt, om du fruktar Gud och flyr synden."

Wid beredelsen till min första nattwardsgång lärde jag att känna Herren Jesus såsom min Frälsare; jag fick smaka och se huru ljuflig Herren är för en fattig syndare. Men ack! werldens ondska och förförelse är stor. Jag indrogs i deß
hwirfwel och war nära att förgås. Men Herren min Gud uträckte sin hand till mig, och jag blef räddad.

- Först "smubbade" han mig, sedan tröstade och helade han mig.

- Jag blef tidigt gift och bodde under de första åren af mitt äktenskap i ett
litet dagswerkstorp under R-f.

- Kriget utbröt och min man blef soldat, och tågade, dagen efter sin inmönstring, i fiendeland. Der stod jag nu ensam med mina tre små barn, men hade, lofwad ware herran, nödtorftig bergning både för dem och för mig.
Men detta warade icke länge. Wår husbonde hade en förwaltare, hwilken bar ett Cains-sinne emot mig och mina små. Denne inwecklade mig i en swår proceß, emedan min man warit nog oförsigtig att icke medtaga wittnen, då han i laga tid upsade sig till afflyttning från det torp, wi innehade.

Förwaltaren förnekade att uppsägningen skett i laga tid, och instämde mig arma, wärnlösa qwinna till häratsrätten och anklagade mig för i olaga tid skedd flyttning. Han dref denna rättegång ända derhän, att alla mina kreatur, trenne kor och några får samt hela mitt lilla lößörebo, allt blef mig fråntaget och genom
länsmannen på utmätningsauktion försåldt.

Jag wißte wäl, att denna olycka icke drabbade mig utan min himmelske Faders tillstädelse; men detta oaktadt war smärtan swår och swåraste derföre, att jag djupt kände huru wälbehöflig en sådan aga war för mig.

Min belägenhet war emellertid ganska bekymmersam, enär min man war borta och jag med mina fyra små barn - det yngsta, som ännu war dibarn, föddes efter min mans bortgående - war utblottad på allt och blottställd för både hunger och
nakenhet.

Men jag fick erfara hwad Konung David säger:
"Jag hade mycket bekymmer i mitt hjerta; men din tröst gladde min själ" (Ps. 94: 19); ty under denna bedröfwelsens tid fann jag mycken styrka och tröst genom Guds Ord och bönen.

Gud halp mig wäl igenom, och det på följande underbara sätt:

Wid samma tid, som nyßnämde motgång träffade mig, afled min grannqwinna och lemnade eftre sig ett litet spädt dibarn, hward fader således råkade i stor förlägenhet huru han skulle få en paßande wård och skötsel för detta sitt arma,
moderlösa barn. Jag erbjöd mig att uppamma detsamma.

Fadren mottog med glädje detta anbud, och lofwade att gifwa mig åtta skillingar i weckan, hwarmed jag war ganska nöjd. Så ammade jag det lilla kära barnet i 28 weckor och erhöll derföre 28 daler; för deßa penningar köpte jag 2:ne små kor, den ena för 13 och den andra för 15 daler (de woro den tiden som nu).

En af mina grannar lemnade mig en ko till lottning (Det är ett bruk bland allmogen på denna ort, att en förmögen lemnar till en fattig en ko, en get eller får, som denne förbinder sig att underhålla och wårda, och erhåller i lön därför den årliga afkastningen af kreaturet.

- Detta talaß, att taga kreatur till lottning.) Wåren derpå lemnade deßa tre kor hwar sin kalf. Deßa uppföddes. Diu hade således Gud på ett år gifwit mig nära nog dubbelt så många kreatur, som dem jag hade förlorat.

Äntligen slutades kriget, och jag ej mindre än mina barn emotsågo med stor fröjd min mans återkomst. Han återkom; men icke lefwande, utan död.

Han hade under hemtåget sjuknat och afled på 2:ne mils afstånd från wårt hem.
Förlusten war stor och sorgen bitter; men det lugnade mig stundom något, att herren i sin nåd icke lät honom hastigt, utan tid till besinning, bortryckas af en fiendes hand under stridens hwimmel. Herren förunnade honom några sjukdomsdagar, under hwilka han hade tillfälle att befinna hwad hans ewiga frid
tillhörde. Under denna sorgens och bedröfwelsens tid uthärdade jag många förfärliga anfäktningar, och det i synnerhet under nattens mörka stunder; men så war ock herrean, min Gud, mig nära med sin hielp.

Det torp, jag bebodde, war ett soldattorp, der jag och mina barn funno ett herberge, sedan orättwisan fråntagit oß allt hwad wi egde. Men nu war tiden
inne att jag åter sulle öfwergifwa min bostad. Då styrde herren, som leder menniskors hjertan såsom wattenbäckar, det så för mig, att jag med min fyra
barn fick flytta till det torp, der jag nu bor, och som då beboddes af densamme, som efter förloppet af twänne enklingsår blef min andra man.

I honom gaf Gud mig en make, som af allt hjerta wille tjena herran. Gud ställde det så för mig, att samma wår som jag skulle flytta från soldattorpet, fick jag med mina barn här icke blott en liten treflig boning, utan ännu mera, en kär, med mig lifsinnad Gud-älskande man, och barnen en god och kärleksfull fader.

Wi hafwa i ömsesidig kärlek här lefwat tillsammans i 51 år. Wi förstodo hwarandra så wäl.
När jag war ledsen och bekymrad, sade han: Will du, Maria, så skall jag sjunga en psalm för dig - ty han hade en rätt wacker röst - och då blef jag alltid wederqwickt och uppmuntrad.

Sjelf hade han ett lätt och jemnt lynne, war glad, förnöjd och wid ett godt mod, ehuru han äfwen hade sina strider, dock icke så swåra som jag; ty han hade icke så ondt af swåra "grundningar" (tankar).
Sedan jag nu, hwad min yttre ställning beträffar, kommit i lugn och ro, mente jag, att jag äfwen skulle blifwa fri från anfäktningar och inre oro; men
annat fick jag erfara. Den "loje" (lede) djefwulen skällde på mig som en arg hund, hwaröfwer jag ej sällan förskräcktes. Men det kom mig en gång i sin-
net, att gårdshunden icke skäller på husfolket, utan på fremmande. Denna tanke styrkte och lugnade mig mycket. Ty, emedan jag wille tillhöra min Frälsare
och wara hans egen, så förstod jag, att afgrundshunden just derföre skällde på mig. Derefter gaf jag icke mera akt på hans rytande, men nu förskapade
han sig till en ljusens engel och började föreställa mig huru stor Christen jag war i jemförelse med mina grannar, af hwilka de flesta beklagligwis lefde i synd
och säkerhet. Ack! hwar det både dag och natt plågade mig. Utifrån eller rättare nedanifrån hörde jag den lede fiendens falska, tjufande röst; men inom mig
ljöd denna röst:

Hwarthän skall jag nu fly
Ur syndens djupa dy
Belagd med brister många,
Hwar skall jag trösten fånga?
Ty hela werlden wida,
O Jesu, rik af nåd!
Uppå Ditt bud och råd
Min sorsna själ framträder
Och af Din nåd sig gläder.
Ditt blod mitt samwet renar
Och mig med Dig förenar.
(Bf. 176,v.1,2)


Omsider fick jag nåd till att drifwa den gamle bedragaren baklänges ut genom dörren. Mig tycktes att han en gång talade till mig med hög röst, såsom till Eva wid kunskapens träd, berömmande min gudhfruktan, mina gerningar, mitt bedjande och läsande.
Det war då jag fick emot honom med deßa orden i gamla Psalmboken, under No 266:

Christum jag på bygger,
Derför blir jag trygger
Och från synden fri!
Satan jag ej fasar,
huru han ock rasar.
Jesus står mig bi.

Och se, Jesus stod mig bi och satan måste wika undan för den Starkare; men jag har ofta erfarit, att han kommer igen och söker efter torra platser i mitt hjerta, och han wet att begagna alla möjliga medel att förbrylla mig, ja till och med inwerkade på mina små barn, för att reta mig arma menniska till synd; men min Jesus har alltid stått mig bi, annars hade han längesedan uppfwulgit mig lefwande.

Jag hade min kära Bibel, der jag alltid fann säkra wapen emot hans anfall.

Så har min långa lefnadstid framskridit, under omwerling af ljus och mörker, strid och frid i själen, likasom dag och natt omwerla för mitt lekamliga öga.

Dock, prisad ware min Jesus!

Solskensstunderna hafwa warit flera än de mulna och äfwen bakom molnen gömmer sig solen och sjelfwa natten har sina stjernor. Pris ware gud! huru
skulle jag eljest kunnat uthärda och blifwa beståndande i tron? Jesus har ofta laggt mig som Johannes intill sitt bröst, och ni kan ej tro, huru ömt och kärleksfullt han har behandlat mig. Stundom har han mitt i natten wäckt till bön och åkallan, tacksägelse och lof. Han wet nog, att barnslighet och ömtålighet åtfölja ålderdomen, derföre har han en långan tid hållit mig fredad för den lede fienden och lekt med mig, såsom en fader med sitt barn.

Nu ligger jag på mitt 95:te år och har hwar dag Söndag i min själ. Jesus är min Sabbatsåro och jag får umgås med honom såsom bruden i höga Wisan.

Lofwadt ware Herrans namn!"

Källa: Dufworösten: christlig barntidning, Stockholm, 1851 Nr. 5